Idag har jag storhandlat, det behövdes. Jag har hållt på & rensat ut ur kyl & frys ordentligt så nu ekade nästan där inne ;). Inte nu längre, nu är det fyllt med godsaker! Nyttiga godsaker!!!

Nu ska det tränas & ätas sunt igen! Bara förkylningen vill ge med sig så jag vågar ge mig på att träna. :S Det är ju inte bra att träna när man är sjuk. Kan vara farligt. Så nu längtar jag tills jag kan komma igång med det. Men tills dess får det bli raska långa promenader istället.

Imorgon blir det en blåsig cykeltur till S för samtal. Nu ska det bestämmas när jag ska göra denna traumabearbetning. Nu eller senare? Från början var jag helt säker på att detta VILL jag göra. Jag sa sist jag var där att vi kör! Det blir minst lika jobbigt nu som om vi skulle välja att ta det i januari istället till exempel. Så varför inte börja direkt tyckte jag.

Men det kan ju bli så att DE avgör om jag är i stånd att klara av detta psykiskt ockå så jag kanske inte får bestämma helt själv i alla fall. För detta är verkligen tufft & oerhört svårt & smärtsamt.

Jag har funderat mycket i helgen på det... och plötsligt insåg jag att jag inte alls var så säker på att jag ville göra det här nu. Jag var/är skräckslagen vid blotta tanken på det. Jag vet inom mig att jag MÅSTE göra det här för min egen skull & för att det gynnar mig i slutändan. Att på lång sikt så kommer jag må bättre.

Men bara tänka tanken på att behöva återuppleva allt smärtsamt om & om & om igen in i minsta detalj skrämmer verkligen skiten ur mig!!! Jag är inte särskilt rädd eller direkt lättskrämd så men DETTA gör mig vettskrämd & skräckslagen på samma gång!

Imorgon får jag ju lite mera information om hur det går till. Kanske kan det lugna mig lite...

Med tanke på hur jag hör hur det blåser ute så... är det inte värst upphetsande att behöva cykla in till stan imorgon :S. Det finns andra saker som är betydligt mera upphetsande än det... :rolleyes:

Men nu inte till drömmarnas land, alltså sängen!

//L