... men jag vet inte om jag vill vakna riktigt. Jag känner en oro i kroppen, som gnager på mig inuti. En knut i bröstet, en klump i magen. Varför? Jag vet inte! Någonting vill fram, men jag håller det tillbaka. Vill inte släppa fram det eller känslorna som tillhör det. Inte än! Sen kanske...

Om jag släpper fram det nu kanske jag inte kan stoppa det. Ska jag släppa den lilla kontoll jag har över eländet? Nej det vet jag inte om jag vill...

Så sargad, så vilsen & så skör. Med en sorg som är så stor att den knappt går att bära. Ett yttre som säger: Jag mår bra, en dag i taget. Det ordnar sig!
Ett inre som skriker: Jag mår inte alls bra, det här tar livet av mig sakta men säkert!

Någon myntade uttrycket: Bättre fly än illa fäkta! Jag gjorde det!!! Men till vilket pris? Vad det värt det? Den lilla, lilla stunden? För det kommer i fatt. Alla gånger & då blir det 10 resor värre än vad det var innan man flydde. Var den lilla, lilla stunden värt det? Kanske just då, men inte nu!

Så jag slutade fly.. lite grann i alla fall. Lät några saker komma upp till ytan. Luften gick ur mig varje gång, jag chockades lika svårt för varje sak. Så ont det gör!!! Så fruktansvärt outhärdligt ont!

Sakta med stöd försöker jag resa mig upp igen & igen. Med stöd försöker jag ta ett steg i taget. Sätta den ena foten framför den andra.. vägen är lång till fram till målgången. Men jag ska försöka ta mig dit. Jag måste dit!

Men vägen dit är lång & det lurar många otäcka saker vid sidan av vägen. Saker som skrämmer mig.. gör mig ledsen & gör mig illa.

Men i slutändan så kommer allt bli bra igen! Jag kommer att bli hel igen. Jag kommer att läka även om ärren består. Jag är positiv! Men ibland är vissa dagar svårare än andra.

Men jag vill inte visa att jag är ledsen ibland eller mår dåligt. För jag vill inte framstå som en deprimerande & negativ person. För jag är inte sån egentligen..
Men vissa dagar är svårare än andra som sagt!

Men jag tror på en ljusare framtid! Jag tror på att jag kommer ta mig igenom det här. Även om det kommer att ta sin lilla tid... Med mycket tårar, ilska, sorg & smärta! Men jag kommer att ta mig igenom det! Jag gör det!!!

Hjälp mig bara lite grann på vägen dit... jag känner mig så ensam ibland. Så vilsen, som ett litet barn som har tappat bort sina föräldrar.. Jag behöver bara nån att luta mig emot lite grann ibland. Nån som stöttar upp mig & inte låter mig falla handlöst ner i backen. Bara nån... en hand, en klapp, en kram...

Men näää nu får det vara slut på detta deprimernade inlägg! ;)
Upp på hästen igen & hoppla hej i galopp iväg på nya äventyr! :D

//L