9.30 i morse så var det slut för min älskade dog... ;( Det känns så oerhört tomt nu när han är borta.. Saknaden av honom är enorm & stundtals olidlig. Jag antar att det kommer att vara så ganska länge... Värst är det för S... Han gråter oerhört mycket, men han & T-gull var oskiljaktiga i nästan 16 år så det är förståligt. Men han äter inte längre, han pratar inte längre & han sover inte mycket... Hans sorg är större än min... Jag hoppas att hans sorgperiod inte varar allt för länge..

På lördag ska vi till Jenny & titta på min lilla systerdotter Enya... Katja ska få följa med dit.. Lovade henne det eftersom även hon blev så ledsen igår när hon fick veta att vi skulle avliva T-gull. Lite plåster på såren för en 9 årig liten tös..

Allt känns så overkligt... han kommer inte tillbaka... någonsin... Den tanken är outhärdlig!
Hur mycket mera tårar har man egentligen??? Jag trodde jag hade gråtit slut på dem vid det här laget.. men inte då.

Jag vet att mina inlägg är deppiga just nu, men ha överseende med mig... ;)
Jag sörjer min hund, en familjemedlem..
Nå ja ni fattar... :)

Imorgon är det avstämningsmöte på f-kassan, jag har gjort roligare saker än att gå dit i morgon. Framför allt då de inte är att lita på över huvudtaget. Eftersom de har misskött hela situationen & tappat kontrollen fullständigt över alltihopa känns det inte vidare värst tryggt att gå dit imorgon.
Dessutom fick jag inte en sportslig chans att få ha min läkare närvarande vid detta möte. Något de självklart har sett till förstås. Min läkare utgör ju ett vist hot mot f-kassan.
Återstår att se vad de har att säga imorgon... Hoppas också att jag kan tygla mitt häftiga humör :rolleyes:. Med all respekt så har jag ändå en viss rätt att bli förbannad på dem som de har behandlat mig under årens lopp. Jag vet att det är många som fifflar, bluffar & inte alls är sjuka, men jag ÄR det faktiskt!
Jag HAR en dokumenterad skada, nogrann kollad, undersökt & är fortfarande under behandling. Mina läkarintyg är klara & tydliga så de går inte att missförstå det minsta lilla. Ändå ska de jävlas med mig... Varför???

Ibland är jag på vippen att ge upp helt & hållet... Bara kapitulera fullständigt & skita i allt... Men så enkelt är det ju inte! Det handlar ju fortfarande om MIN framtid... så det är bara till att kämpa på..

Jag gjorde om lite i vardagsrummet idag... jag ville få plats med den andra fotöljen så jag fixade lite.. Det blev jättebra! Men blicken drar sig allt som oftast till en alldeles speciell plats... Just precis... Där hans hundkorg brukade stå.. Där är nu ingen korg längre, ingen T-gull heller... Där står en stor porslins bulldog istället. Fula hund... :S
Jag vill ha MIN hund, min stolliga, goa, underbara, knäppa hund ;(;(;( *storgråter*

Det vill inte riktigt gå in i skallen att han är borta för alltid... Att jag aldrig mera kommer få höra hans tassar mot parketten i vardagsrummet, hans ylande när han är glad, hans knäppa saker han gör... Det gör så fruktansvärt ont i mig...
Gud vad jag saknar honom!!!

Som om det inte var nog med det hela... sitter & kollar på Law & Order & vad visar dom? Jo HUNDAR!!! *GRÅTER* Det är ju bara inte saaant!

Nä nu ska jag avsluta mitt jag-är-så-deppig-idag-tyck-synd-om-inlägg.

Jag ska försöka sova...

//L