Jag vill inte vara förstående
Jag vill inte vara snäll
Jag vill inte vara storsint
Jag vill inte ta hänsyn
Jag vill inte visa respekt
Jag vill inte vara tyst
Jag vill inte...

Jag vill skrika! Skrika högt tills jag längre inte orkar eller kan skrika mera.
Jag vill att någon ska FÖRSTÅ MIG om så bara för en dag eller en kort stund & inte jag alla andra.
Jag vill inte bita mig i tungan utan vara elak & säga precis vad jag tycker JUST DÅ!
Jag vill inte vara den storsinta som ska be om ursäkt först bara för att få "saken" ur världen eller den som alltid tar första steget.
Jag vill inte visa hänsyn till någon som ändå inte visar MIG hänsyn.
Jag vill inte visa respekt för någon som inte visar någon som helst respekt för mig eller som inte har förtjänat den.
Jag vill inte vara tyst, undvikande eller tillbakadragen i vissa avseenden.

Jag begär ingenting! Vill jag ha något får jag kämpa för det!
Jag tror på att allt har en mening, allt som händer har en mening. Även om jag inte just då kommer på vad den har för mening just den händelsen så kommer jag på det till slut.

Men vad är meningen med att all skit ska drabba mig???
Där har jag ännu inte funnit meningen med det..
Är det för att jag ska lära mig något? I så fall har jag lärt mig tillräckligt nu.
Är det för att jag ska vara mera lyhörd? Mera ödmjuk?
Hur mycket mer ska jag ge av MIG innan jag är tom???

Jag ÄR redan tom!
Jag kan inte längre känna.. jag kan inte längre gråta.. Mitt skratt är falskt, en fasad för att dölja smärtan inom mig.

Bara jag kan förändra
Bara jag kan stoppa
Bara jag kan hitta vägen
Bara jag...

En gång var jag dum & orädd. Nu är jag bara dum & livrädd!
Vågar jag lyfta på locket?

.....

//L