Det blev inget Motala igår :( S fick jobba natten så det blev till att stanna hemma. Lovisa har ju dagis idag. Det såg hon fram emot :). Hon vill ha en ny cykel:D, ingen bebis cykel som hon säger. Söt hon är mammas älskade prinsessa!

På ett kvartsamtal för en tid sedan fick vi fylla i ett papper om lite olika saker kring Lovisa. Vad hon har för fritidsaktiviteter osv... Då fick vi även fylla i om hon klädde sig själv eller hur det var. Jag skulle vilja ändra mitt svar nu :P. Nu klär hon sig helt själv, det enda hon inte klarar av är dragkedjor, lite svårt att få strumpor alternativt strumpbyxor att sitta helt rätt, men annars så. Tiden springer iväg, vart tog min lilla, lilla flicka vägen:S? Hon är stor nu...!

 KBT... för första gången i mitt liv har jag gått på djupet av mig själv. Rannsakat mig själv så in till den mild grad att jag vet inte om jag ska bli rädd eller glad;(. KBTn ligger till grund för panikångesten egentligen men den hör också samman med många andra pusselbitar i mitt liv. Därför arbetar jag med flera delar av mig själv. Det finns så mycket begravt som aldrig kommit upp till ytan, jag har aldrig tillåtit det. Men nu..... Stundtals är det verkligen skitjobbigt! Men samtidigt så känner jag en styrka för varje gång jag varit där på KBTn.

 Det är så lätt att göra som strutsen, sticka huvudet i sanden. Inte känna, inte tillåta sig känna... undvika vissa känslor helt helst. Varför känna om det ändå gör ont? Varför blotta sig när man blir sårbar? Jag har alltid fungerat lite som så att: bättre såra än att bli sårad... Inget bra! Jag vet... Men jag har som sagt aldrig bearbetat vissa saker... tiden har bara runnit på & vips så står jag här 31 år & vet inte vem jag är, vad jag vill eller vad jag kan.:question: Snacka om identitetskris!!!:rolleyes:

 Jag har träffat psykologer efter psykologer, efter terapeuter, efter terapeuter... för att jag har mått dåligt pga pappas missbruk, pga mina ätstörningar osv... Men samma sak varje gång... Jag vet mer än de!!! Det är JAG som talar om hur det fungerar, vad som är rätt eller fel... Dom har bara suttit & läst i sina böcker. De har ingen erfarenhet av hur det är att växa upp i en missbrukar miljö där våld är lika naturligt som att andas. Vad vet dom??? Det dom har LÄST sig till...? Det räknas inte alla gånger tycker jag... men det är ju min åsikt!

 En annan sak som också alltid har hänt är att när jag väl har fått en samtalskontakt så har denna antingen slutat eller så anser dom mig "färdig". Det är då jag har känt mig så fruktansvärt övergiven, så vansinnigt sårbar... Därför stänger jag in mig i mitt hårda skal där ingen kan komma åt mig. Därför vägrar jag känna... Men denna gången har vi verkligen gått på djupet, ända in på livet på mig....

S låter mig inte ta några som helst genvägar. Jag litar på henne, jag har även talat om för henne att min största rädsla är att hon ska överge mig när jag behöver henne som mest. Hon har lovat mig att inte göra det & jag tror henne. Men det är tunga saker jag bär på... som jag har burit på ensam hela livet. Saker jag inte vågat yppa minsta lilla om... men nu....

Åter igen... det är stundtals mycket jobbigt. Men jag känner för första gången i mitt liv att jag är på väg åt rätt håll & jag har blivit av med en hel del tunga saker i min ryggsäck på vägen framåt. Jag är på väg att hitta mig själv... det är en bra bit till att gå innan jag är där, men jag är på god väg. Jag ska nå mitt mål! Det är att bli hel igen! Att våga läka, att våga släppa taget, att våga känna....